Prometheus – Victor
Enligt den grekiska mytologin så skapade Prometheus skapade människan, tillsammans med Zeus. Zeus ville inte att människorna skulle utvecklas för mycket för han var rädd att något skulle kunna gå fel, ungefär som genetikdiskussionen vi hade. Men Prometheus ville tillföra något till människorna på jorden så han tog elden och gav den till människorna på jorden. (Wikipedia)
I boken har författarinnan kallat Victor för ”den moderna Prometheus”. Jag tror att författarinnan vill få Victor att likna med Prometheus. Victor försöker även han ge något till människan, nämligen förmågan att skapa liv. Men för detta bestraffas, hans bror blir mördad av varelsen han skapade. Prometheus straffades genom att bindas vid en klippa, till klippan kom en örn som hackade ut hans lever som dock ständigt växte ut igen. Till slut befriades dock Prometheus genom att Herakles (som vi läst om tidigare) sköt ner örnen.
Victor straffas liksom Prometheus, Victor straffas genom att monstret han skapat dödar hans bror, vilket Victor lider mycket av. Men Victor befrias från monstret först vid sin egen död, men monstret dör även det.
Liksom Prometheus så skapade även Victor liv, och liksom Prometheus så var han inte rädd att utveckla människan.
Grekerna räknar Prometheus som ursprunget till all vetenskap, och även vetenskapen. Så vetenskapen får Victor och Prometheus att likna varandra än mer.
Mary Shelley ville att Victor skulle framstå som en Prometheus för hon var kraftigt emot upplysningen. Hon var emot den snabba utvecklingen och skrev boken som bevis på att det kan gå fel om utveckling sker för snabbt.
måndag 5 april 2010
fredag 2 april 2010
Romantikens Literatur, inlägg 2
Det finns många saker i Frankenstein som symboliserar att boken är ett typiskt verk från romantiken.
Om man jämför med det som stod om Romantikens Litteratur på Wikipedia så märker man tydligt att Frankenstein likheterna med denna beskrivning.
På Wikipedia stod detta om Romantikens Litteratur: "Galenskapen, barnets oskuld och drömmarnas värld blev viktiga teman". I Frankenstein är alla dessa teman med någonstans i boken:
Galenskap = Victor blev besatt av sin forskning, vilket man kan se som galenskap. Även när han kommit på att det är hans monster som dödat hans bror så blir han tokig.
Barnets oskuld = Victors lillebror som blir mördad är helt oskyldig
Drömmarnas värld = Hela boken bygger på Victors drömmar om att kunna skapa liv
Det står även detta om Romantikens Litteratur ”Saker som hör romantiken till är målande personbeskrivning, stora känslor och ett poetiskt språk”
Personbeskrivningar i boken är väldigt tydliga, inte minst när Frankensteins monster beskrivs. Känslorna är många i boken, Victors när hans bror dör, monstrets känslor att vara helt ensam, Elisabeths känslor för Victor osv.
Här kommer några jämförelser med Frankenstein och hur boken Den Levande Litteraturen beskriver Romantikens Litteratur.
Det står även att skräck var populärt vilket det är mycket av i boken.
Det gränslösa jaget
”Så snart denna idé hade dykt upp i min fantasi blev jag övertygad om att den var sann” (s61)
Detta är ett citat då Victor börjar inse att det är varelsen han skapat som mörda hans lillebror. Han har egentlige inga bevis men är ändå helt övertygad. Som det står beskrivet i Den Levande Litteraturen. ”En äkta romantiker behöver inte diskutera med någon annan människa – det räcker med att hen upplever att det måsta vara si eller så.
Boken är ett typiskt exempel av Romantikens Litteratur
Om man jämför med det som stod om Romantikens Litteratur på Wikipedia så märker man tydligt att Frankenstein likheterna med denna beskrivning.
På Wikipedia stod detta om Romantikens Litteratur: "Galenskapen, barnets oskuld och drömmarnas värld blev viktiga teman". I Frankenstein är alla dessa teman med någonstans i boken:
Galenskap = Victor blev besatt av sin forskning, vilket man kan se som galenskap. Även när han kommit på att det är hans monster som dödat hans bror så blir han tokig.
Barnets oskuld = Victors lillebror som blir mördad är helt oskyldig
Drömmarnas värld = Hela boken bygger på Victors drömmar om att kunna skapa liv
Det står även detta om Romantikens Litteratur ”Saker som hör romantiken till är målande personbeskrivning, stora känslor och ett poetiskt språk”
Personbeskrivningar i boken är väldigt tydliga, inte minst när Frankensteins monster beskrivs. Känslorna är många i boken, Victors när hans bror dör, monstrets känslor att vara helt ensam, Elisabeths känslor för Victor osv.
Här kommer några jämförelser med Frankenstein och hur boken Den Levande Litteraturen beskriver Romantikens Litteratur.
Det står även att skräck var populärt vilket det är mycket av i boken.
Det gränslösa jaget
”Så snart denna idé hade dykt upp i min fantasi blev jag övertygad om att den var sann” (s61)
Detta är ett citat då Victor börjar inse att det är varelsen han skapat som mörda hans lillebror. Han har egentlige inga bevis men är ändå helt övertygad. Som det står beskrivet i Den Levande Litteraturen. ”En äkta romantiker behöver inte diskutera med någon annan människa – det räcker med att hen upplever att det måsta vara si eller så.
Boken är ett typiskt exempel av Romantikens Litteratur
onsdag 31 mars 2010
Essän
I en kommande utställning visar Nationalmuseum Caspar David Friedrichs meditativa naturmåleri. Sverker Sörlin har följt hans och romantikens uppfordrande idéer in i vår egen tid: Du är en del av något större. Ett annat liv är möjligt!
Sverker Sörlin är förnuftstroende romantiker. Västerbottning. Ledamot av Måltidsakademien. Universitet: Umeå, Berkeley, Cambridge, Oslo, KTH. Författare. Augustpriset 2004. Senast utgivit: ”Nature’s End” (London: Palgrave, 2009) och Darwinessän ”Den blinde skaparen” (Weyler 2009).
Källorna
Startpunkten för den som vill studera romantiken på svenska är ännu det utmärkta band 2 av Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den Svenska Litteraturen” (1988).
Romantikens förhållande till vetenskapen tas upp för Sverige i Tore Frängsmyr, ”Svensk Idéhistoria”, del 2 (2000), och internationellt i Sverker Sörlin, ”Världens ordning” (2004).
Om salongskulturen skriver Ingrid Holmquist, ”Salongens värld. Om text och kön i romantikens salongskultur” (2000).
Horace Engdahls ”Den romantiska texten” (1986) leder vidare in i det finstilta.
Mer
Romantikens återkomst i vår tid märks även inom forskningen med en tro på hybrider och helhetssyn.
Göran Wahlenberg var professor i medicin i Uppsala, men också botaniker, växtgeograf med banbrytande idéer om växters klimatanpassning, pionjär inom glaciärforskningen och som läkare livlig förespråkare av homeopati.
C A Agardh var botaniker av internationell kaliber, diktare, biskop, matematiker, statistiker och ledamot av De Aderton. Vem slår det i dag?
bilderna
Annons: Lever vi i en ny romantik? Inför Nationalmuseums ambitiösa satsning på Caspar David Friedrich känns det befogat att ställa frågan. Visserligen är detta finalen i en rad utställningar om landskapsmåleri som intendenten Torsten Gunnarsson svarat för, senast den om nordiska landskap, ”Naturens spegel” 2007. Och kanske därför business as usual.
Men kan det bara vara det? Till att börja med känns det så ovant. Vi är bortskämda med slösande satsningar på modernister som Pablo Picasso och Marc Chagall, och Nationalmuseum har i sitt förflutna sänkt sig djupt ned i 1700-talet, med ”Tanke och form i rokokon” (1980) och samarbetet med Grand Palais i den pampiga ”Solen och Nordstjärnan” (1993). Det kändes inte ovant alls. Upplysning och förnuftstro är svenska gångkläder, rätt tänkt till vardag och fest av tillväxtkontrollanter i LO och Svenskt Näringsliv. För detta har vi också ett språk: framstegets, reformernas.
Annons:
Inför Caspar David Friedrichs måleri stannar vi upp därför att vi står inför något helt annat. Man vad är det som berör oss? Motiven tycks sakrala utan att det alltid finns någon tydlig religiös symbolik. De tycks djupsinniga, men utan att vara laddade med något sofistikerat idéinnehåll. Man känner sig stämd inför allvarets skrank.
Caspar David Friedrich kan ibland erinra om de landskapskonstnärer som framträdde under det sena 1900-talet, med egenartade installationer i ensliga miljöer, som Olafur Eliasson på Island eller Walter de Maria med sina stålpelare i New Mexico. Friedrichs ”Krucifix i bergslandskap” 1812 är en stum röst mot himlen, men det är också en punkt för mottagandet av den ensamma människan när hon begår sin hemliga nattvard. Man brukar tala om Friedrichs fromhet och om målningarnas kontemplativa drag.
Men det finns mer i denna romantik. Man kan förnimma den allt starkare tyska nationalismen. Granarna, den lätta snön på marken – ett nordligt tecken – forngravarna, erinrar om de naturens minnesplatser som senare skulle skapas för kulten av germanernas hövdingar, främst den segerrike Hermann, som besegrade romarna vid Teutoburgerskogen år 9. Fast här har platserna ännu inte hunnit fyllas med krigisk rekvisita. Snarare har de just upptäckts, som när en skolflicka finner en glänsande sten på stigen och bestämmer sig för att den betyder något.
Friedrich var nordtysk, från Pommern, bosatt i Dresden, vistades i svenskstaden Greifswald där han föddes och på Rügen, dit han åkte på bröllopsresa med den tjugo år yngre hustrun Caroline. Liksom sin landsman Ernst Moritz Arndt var han ”demokrat” och Sverigevän; en blågul flagga skymtar ibland i bilderna. Målningarna vid havet pekar mot norr, därifrån styr skeppen mot oss vid Östersjöns södra strand, som svenska spannmålsskutor länge gjort. Fast hos Friedrich utan handelns fart och buller, tvärtom tysta, stilla, som hos Turner.
Hur skall vi se på denna tysta stillhet? Varför berör den, efter snart två århundraden? Jag tror att det beror på att vi på nytt kan identifiera oss med betraktarna i Friedrichs målningar. Men det landskap vi nu blickar ut mot är härjat och förött. Stillheten är borta. Borta är också något i oss själva som vi anar fanns hos de människor vi ser. En ”förtrollning”, för att tala med Weber. Vi är rikare nu, men en gåta är försvunnen.
Romantiken hade ett språk för detta samband mellan yttre och inre. Det fromma allvaret i Friedrichs bilder pekade hän mot något annat och djupare. Det vi ser är ande som betraktar ande, och när vi blir andaktsfulla inför landskapet har vi samtidigt börjat ställa frågor om vårt eget liv.
I så fall har Friedrichs målningar en helt annan dimension, som snarast är utopisk och som förenar sig med mer oroande och omvälvande tendenser i tiden. Kanske är det också just det som rör vid oss: inte det oförklarliga, utan erinringen om att det fanns ett annat liv som också var möjligt, att den här världen inte är utnyttjad till sin fulla potential.
Och då är det inte tillväxten eller statsfinanserna vi talar om, utan något som angår alla, i varje enskilt liv. Precis som upplysningens program när Friedrich levde hade härskat i två generationer – utan att kunna erbjuda människorna vare sig frihet eller lycka. Friedrichs måleri öppnar oss för en känsla av saknad. Andakt, utan att man vet riktigt inför vad.
I efterhand kan man säga att romantiken erbjöd sönderfall, en individualism med destruktiva drag, en organisk nationalism med hemska följder. Den inbjöd också till en farlig subjektivitet i vetenskapen. Man drömde om en enhetsvetenskap som skulle förena naturstudium och andligt skådande; allt var ju ändå en fråga om andens polära kraftspel, som Schelling lärt. Stort hopp knöts till de nya teorierna om elektriciteten. Den animala magnetismen kom på modet, vitalism och homeopati uppfattades gärna som högsta sanning. Men kanske är det ändå symptomatiskt för romantikens ställning i Sverige att det var Berzelius, kemisten som avskydde spekulation och bekämpade romantik, som skulle bli det stora namnet och även tog plats i Svenska Akademien.
Romantiken har blivit onödigt misskänd, delvis på falska grunder. Vad den också gjorde var att den lät människor betrakta livet och världen från en annan utgångspunkt, som inte bara främjade den materiella nyttan.
Det är ingen slump att en av dess inspirationskällor var pietismen och dess intima religiositet. Inte minst i den herrnhutiska variant som förenade den innerliga själiskheten med en utåtriktad radikal mission till människor i glömda periferier i norr, Grönland, Labrador. En form av solidaritet. Att se romantiken som en estetisk salong i Uppsala där Malla Silfverstolpe svärmar och Erik Gustaf Geijers knubbiga fingrar hamrar på fortepianot, medan Benjamin Höijer och morgonrodnadens stridsmän avslutar sina kortlivade filosofiska och politiska uppror där ute är en kliché och fångar inte en central del av romantiken: att ställa frågor till sitt liv.
En annan sida av detta är förhållandet till auktoriteter. Romantiken ger den enskilda människan ansvar och säger: du kan bli en annan än den du är. Inte i yttre mening, genom världslig framgång eller ”ära” – 1700-talets favoritord, som Sven Delblanc visade i ”Ära och minne” (1965) – utan genom att framkalla den inre bestämning som varje människa äger. Eftersom hela världen genomströmmas av andlighet, med vilken själen står i kontakt, finns det ingen gräns för hur långt den enskildes ande kan nå. Det finns heller inte nödvändigtvis några skillnader mellan människor. Alla har del i anden, i alla fall för den radikala och nationella romantik som Friedrich tillhörde. Det är nationalismens framsida: att den framhåller allas rätt till en gemenskap.
Innerst i romantiken spirar ett hopp. Det hade det gjort också i upplysningens förnuftstro. Men i romantiken är hoppet internaliserat och personligt. ”Metamorfos” var ett nyckelord. Vem som helst kunde genomgå en förvandling, inse vad hon var ämnad för eller möta sin själs utvalda. Hon kunde också förstå att hennes sociala position var förfelad och att hon hade rätt att leva ett annat liv.
Därför blir diktarnas och konstnärernas arbete så centralt. De formulerar sig här som mänsklighetens vägröjare. Inte som vetenskapsmännen, därför att de nått resultat i sina laboratorier eller för att de besitter unika kunskaper. Tvärtom, de kan vara både fattiga och olärda – men med sitt ”geni” har de kontakt med de världar och känslor som för de flesta är oåtkomliga. Genialiteten yttrar sig gärna med den omedelbara insiktens lätthet, ”blixtar av inbillning”, som Thorild skrev om Lidner. Det är därför inte orimligt att man överskrider sin roll som diktare och gör anspråk på att leda den samhällsutveckling man ju skådar bättre än andra, som Byron i grekernas folkliga frihetskamp. Särskilt när politiken är idétom och kraftlös är geniets utspel en frestelse.
Därför arbetar diktarna och konstnärerna också i genrer och tekniker som ger utrymme för tillfället och infallet: essän, versen, griftetalet, odet, skissen, akvarellen. Det ofullgångnas estetik upphöjs, det formella misstros. I stället uppstår ett äkthetskrav. Genom att måla sitt eget inre och förlägga det till landskapet gjorde Caspar David Friedrich också andras inre åtkomligt för dem.
Min egen ambivalens inför romantiken hänger samman med de helt olika utgångar som denna hållning ger. Å ena sidan vetter den mot världsfrånvändhet; just den narcissism som tiden dyrkade, och som förevigats av Philipp Otto Runge, för övrigt Friedrichs vän i Dresden, i målningen av barnet som sträcker sig efter sin egen spegelbild i vattnet. Den djupare filosofiska bakgrunden låg i tanken att anden är fångad i kärleken till det jordiska och saknar kraften att bryta sig fri och rikta sin längtan mot Gud och det sanna.
Men av ett sådant ointresse för världens öden ser man, inom parentes sagt, väldigt litet hos Caspar David Friedrich. Hans demokratiska nationalism var en stridande hållning, antifransk och morskt fientlig mot erövraren Napoleon. Han var också estetiskt uppriktig och ville, ungefär som Thorild hos oss, inte inordna sig i några gängse led. Äktheten kom först, troheten mot det egna jaget, som romantiken är med och upptäcker, ett sekel före Freud. Det är den verkliga stenen på stigen.
Därför undgår Friedrich, som otvivelaktigt tillhör romantiken, några av dess vanligaste schabloner, främst det sublima. Hans serena stillhet saknar vertikalitet och inger ingen fasa. Inte ens hans nattbilder, som är få, lossgör några svarta fåglar under takbjälkarna.
Å andra sidan, och mer sympatiskt, vetter romantikens själslängtan mot frigörelse. Den kan väcka människorna ur deras slummer närmast en revolutionär tanke. Konstnärerna svarade för gnistan, förmedlingen av kontakten, och det fick gärna ske extremt eller experimentellt. Stagnelius, ensam i sin trånga kammare på Söder, längtar från dagens bjärta fångenskap till nattens dunkla frihet. Då kan han med opium och alkohol försätta sig i det tillstånd som låter honom söka samband med sin älskade. Denna Anima, som kallats skapandets förlossare, var för Stagnelius verklig, förskjuten som han var av såväl människor som Gud.
Men aldrig min trånad,
Till målet skall nå,
Blek, suckande, hånad,
Jag ensam skall gå.
Amandas svala avstånd beror, inser till sist Stagnelius, på att hon inte blivit varse den högre kallelse som hon utkorats till av himlen. Så länge detta tillstånd råder är han dömd till ensamhet, ett öde som han kan bära bara eftersom han känner dess grund. Dessutom har han sin metod för att umgås med Anima bortom ord och beröring. Ett billigt surrogat kan det tyckas, men inte för den som vet att bortom vår egen tid skall det som skildes åt i jordelivet förenas på nytt.
Det genomgående draget här är själen som en människas yttersta egendom. Den är panten i världens lycka. Att det är konstnärerna som går i spetsen för att frigöra den är logiskt. De har under romantiken ett filosofiskt försvar för sin samhällsroll som de sällan sedan dess lyckats nå upp till. I vårt nuvarande samhälle är det terapeuter, coacher och livspusselkonsulter som tagit över en del av deras roll. Dessa uppträder emellertid i en lustig klädnad, ett slags förkrympt romantisk sparkdräkt i form av en föregiven vetenskap som skall rusta människor för livets törnar. Evidensbaserat charlataneri blir oftast resultatet, och krympta själar i stället för växande.
Romantikens konstnärliga äkthetskrav har i stället ärvts av dem som vill använda sin skapande inlevelse till att förmå människor, ja, hela samhället att överskrida sin fångenskap i nuet och omyndigheten. Det finns en annan värld, bortom horisonten, som vi också kan tillhöra.
Sverker Sörlin
Sverker Sörlin är förnuftstroende romantiker. Västerbottning. Ledamot av Måltidsakademien. Universitet: Umeå, Berkeley, Cambridge, Oslo, KTH. Författare. Augustpriset 2004. Senast utgivit: ”Nature’s End” (London: Palgrave, 2009) och Darwinessän ”Den blinde skaparen” (Weyler 2009).
Källorna
Startpunkten för den som vill studera romantiken på svenska är ännu det utmärkta band 2 av Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den Svenska Litteraturen” (1988).
Romantikens förhållande till vetenskapen tas upp för Sverige i Tore Frängsmyr, ”Svensk Idéhistoria”, del 2 (2000), och internationellt i Sverker Sörlin, ”Världens ordning” (2004).
Om salongskulturen skriver Ingrid Holmquist, ”Salongens värld. Om text och kön i romantikens salongskultur” (2000).
Horace Engdahls ”Den romantiska texten” (1986) leder vidare in i det finstilta.
Mer
Romantikens återkomst i vår tid märks även inom forskningen med en tro på hybrider och helhetssyn.
Göran Wahlenberg var professor i medicin i Uppsala, men också botaniker, växtgeograf med banbrytande idéer om växters klimatanpassning, pionjär inom glaciärforskningen och som läkare livlig förespråkare av homeopati.
C A Agardh var botaniker av internationell kaliber, diktare, biskop, matematiker, statistiker och ledamot av De Aderton. Vem slår det i dag?
bilderna
Annons: Lever vi i en ny romantik? Inför Nationalmuseums ambitiösa satsning på Caspar David Friedrich känns det befogat att ställa frågan. Visserligen är detta finalen i en rad utställningar om landskapsmåleri som intendenten Torsten Gunnarsson svarat för, senast den om nordiska landskap, ”Naturens spegel” 2007. Och kanske därför business as usual.
Men kan det bara vara det? Till att börja med känns det så ovant. Vi är bortskämda med slösande satsningar på modernister som Pablo Picasso och Marc Chagall, och Nationalmuseum har i sitt förflutna sänkt sig djupt ned i 1700-talet, med ”Tanke och form i rokokon” (1980) och samarbetet med Grand Palais i den pampiga ”Solen och Nordstjärnan” (1993). Det kändes inte ovant alls. Upplysning och förnuftstro är svenska gångkläder, rätt tänkt till vardag och fest av tillväxtkontrollanter i LO och Svenskt Näringsliv. För detta har vi också ett språk: framstegets, reformernas.
Annons:
Inför Caspar David Friedrichs måleri stannar vi upp därför att vi står inför något helt annat. Man vad är det som berör oss? Motiven tycks sakrala utan att det alltid finns någon tydlig religiös symbolik. De tycks djupsinniga, men utan att vara laddade med något sofistikerat idéinnehåll. Man känner sig stämd inför allvarets skrank.
Caspar David Friedrich kan ibland erinra om de landskapskonstnärer som framträdde under det sena 1900-talet, med egenartade installationer i ensliga miljöer, som Olafur Eliasson på Island eller Walter de Maria med sina stålpelare i New Mexico. Friedrichs ”Krucifix i bergslandskap” 1812 är en stum röst mot himlen, men det är också en punkt för mottagandet av den ensamma människan när hon begår sin hemliga nattvard. Man brukar tala om Friedrichs fromhet och om målningarnas kontemplativa drag.
Men det finns mer i denna romantik. Man kan förnimma den allt starkare tyska nationalismen. Granarna, den lätta snön på marken – ett nordligt tecken – forngravarna, erinrar om de naturens minnesplatser som senare skulle skapas för kulten av germanernas hövdingar, främst den segerrike Hermann, som besegrade romarna vid Teutoburgerskogen år 9. Fast här har platserna ännu inte hunnit fyllas med krigisk rekvisita. Snarare har de just upptäckts, som när en skolflicka finner en glänsande sten på stigen och bestämmer sig för att den betyder något.
Friedrich var nordtysk, från Pommern, bosatt i Dresden, vistades i svenskstaden Greifswald där han föddes och på Rügen, dit han åkte på bröllopsresa med den tjugo år yngre hustrun Caroline. Liksom sin landsman Ernst Moritz Arndt var han ”demokrat” och Sverigevän; en blågul flagga skymtar ibland i bilderna. Målningarna vid havet pekar mot norr, därifrån styr skeppen mot oss vid Östersjöns södra strand, som svenska spannmålsskutor länge gjort. Fast hos Friedrich utan handelns fart och buller, tvärtom tysta, stilla, som hos Turner.
Hur skall vi se på denna tysta stillhet? Varför berör den, efter snart två århundraden? Jag tror att det beror på att vi på nytt kan identifiera oss med betraktarna i Friedrichs målningar. Men det landskap vi nu blickar ut mot är härjat och förött. Stillheten är borta. Borta är också något i oss själva som vi anar fanns hos de människor vi ser. En ”förtrollning”, för att tala med Weber. Vi är rikare nu, men en gåta är försvunnen.
Romantiken hade ett språk för detta samband mellan yttre och inre. Det fromma allvaret i Friedrichs bilder pekade hän mot något annat och djupare. Det vi ser är ande som betraktar ande, och när vi blir andaktsfulla inför landskapet har vi samtidigt börjat ställa frågor om vårt eget liv.
I så fall har Friedrichs målningar en helt annan dimension, som snarast är utopisk och som förenar sig med mer oroande och omvälvande tendenser i tiden. Kanske är det också just det som rör vid oss: inte det oförklarliga, utan erinringen om att det fanns ett annat liv som också var möjligt, att den här världen inte är utnyttjad till sin fulla potential.
Och då är det inte tillväxten eller statsfinanserna vi talar om, utan något som angår alla, i varje enskilt liv. Precis som upplysningens program när Friedrich levde hade härskat i två generationer – utan att kunna erbjuda människorna vare sig frihet eller lycka. Friedrichs måleri öppnar oss för en känsla av saknad. Andakt, utan att man vet riktigt inför vad.
I efterhand kan man säga att romantiken erbjöd sönderfall, en individualism med destruktiva drag, en organisk nationalism med hemska följder. Den inbjöd också till en farlig subjektivitet i vetenskapen. Man drömde om en enhetsvetenskap som skulle förena naturstudium och andligt skådande; allt var ju ändå en fråga om andens polära kraftspel, som Schelling lärt. Stort hopp knöts till de nya teorierna om elektriciteten. Den animala magnetismen kom på modet, vitalism och homeopati uppfattades gärna som högsta sanning. Men kanske är det ändå symptomatiskt för romantikens ställning i Sverige att det var Berzelius, kemisten som avskydde spekulation och bekämpade romantik, som skulle bli det stora namnet och även tog plats i Svenska Akademien.
Romantiken har blivit onödigt misskänd, delvis på falska grunder. Vad den också gjorde var att den lät människor betrakta livet och världen från en annan utgångspunkt, som inte bara främjade den materiella nyttan.
Det är ingen slump att en av dess inspirationskällor var pietismen och dess intima religiositet. Inte minst i den herrnhutiska variant som förenade den innerliga själiskheten med en utåtriktad radikal mission till människor i glömda periferier i norr, Grönland, Labrador. En form av solidaritet. Att se romantiken som en estetisk salong i Uppsala där Malla Silfverstolpe svärmar och Erik Gustaf Geijers knubbiga fingrar hamrar på fortepianot, medan Benjamin Höijer och morgonrodnadens stridsmän avslutar sina kortlivade filosofiska och politiska uppror där ute är en kliché och fångar inte en central del av romantiken: att ställa frågor till sitt liv.
En annan sida av detta är förhållandet till auktoriteter. Romantiken ger den enskilda människan ansvar och säger: du kan bli en annan än den du är. Inte i yttre mening, genom världslig framgång eller ”ära” – 1700-talets favoritord, som Sven Delblanc visade i ”Ära och minne” (1965) – utan genom att framkalla den inre bestämning som varje människa äger. Eftersom hela världen genomströmmas av andlighet, med vilken själen står i kontakt, finns det ingen gräns för hur långt den enskildes ande kan nå. Det finns heller inte nödvändigtvis några skillnader mellan människor. Alla har del i anden, i alla fall för den radikala och nationella romantik som Friedrich tillhörde. Det är nationalismens framsida: att den framhåller allas rätt till en gemenskap.
Innerst i romantiken spirar ett hopp. Det hade det gjort också i upplysningens förnuftstro. Men i romantiken är hoppet internaliserat och personligt. ”Metamorfos” var ett nyckelord. Vem som helst kunde genomgå en förvandling, inse vad hon var ämnad för eller möta sin själs utvalda. Hon kunde också förstå att hennes sociala position var förfelad och att hon hade rätt att leva ett annat liv.
Därför blir diktarnas och konstnärernas arbete så centralt. De formulerar sig här som mänsklighetens vägröjare. Inte som vetenskapsmännen, därför att de nått resultat i sina laboratorier eller för att de besitter unika kunskaper. Tvärtom, de kan vara både fattiga och olärda – men med sitt ”geni” har de kontakt med de världar och känslor som för de flesta är oåtkomliga. Genialiteten yttrar sig gärna med den omedelbara insiktens lätthet, ”blixtar av inbillning”, som Thorild skrev om Lidner. Det är därför inte orimligt att man överskrider sin roll som diktare och gör anspråk på att leda den samhällsutveckling man ju skådar bättre än andra, som Byron i grekernas folkliga frihetskamp. Särskilt när politiken är idétom och kraftlös är geniets utspel en frestelse.
Därför arbetar diktarna och konstnärerna också i genrer och tekniker som ger utrymme för tillfället och infallet: essän, versen, griftetalet, odet, skissen, akvarellen. Det ofullgångnas estetik upphöjs, det formella misstros. I stället uppstår ett äkthetskrav. Genom att måla sitt eget inre och förlägga det till landskapet gjorde Caspar David Friedrich också andras inre åtkomligt för dem.
Min egen ambivalens inför romantiken hänger samman med de helt olika utgångar som denna hållning ger. Å ena sidan vetter den mot världsfrånvändhet; just den narcissism som tiden dyrkade, och som förevigats av Philipp Otto Runge, för övrigt Friedrichs vän i Dresden, i målningen av barnet som sträcker sig efter sin egen spegelbild i vattnet. Den djupare filosofiska bakgrunden låg i tanken att anden är fångad i kärleken till det jordiska och saknar kraften att bryta sig fri och rikta sin längtan mot Gud och det sanna.
Men av ett sådant ointresse för världens öden ser man, inom parentes sagt, väldigt litet hos Caspar David Friedrich. Hans demokratiska nationalism var en stridande hållning, antifransk och morskt fientlig mot erövraren Napoleon. Han var också estetiskt uppriktig och ville, ungefär som Thorild hos oss, inte inordna sig i några gängse led. Äktheten kom först, troheten mot det egna jaget, som romantiken är med och upptäcker, ett sekel före Freud. Det är den verkliga stenen på stigen.
Därför undgår Friedrich, som otvivelaktigt tillhör romantiken, några av dess vanligaste schabloner, främst det sublima. Hans serena stillhet saknar vertikalitet och inger ingen fasa. Inte ens hans nattbilder, som är få, lossgör några svarta fåglar under takbjälkarna.
Å andra sidan, och mer sympatiskt, vetter romantikens själslängtan mot frigörelse. Den kan väcka människorna ur deras slummer närmast en revolutionär tanke. Konstnärerna svarade för gnistan, förmedlingen av kontakten, och det fick gärna ske extremt eller experimentellt. Stagnelius, ensam i sin trånga kammare på Söder, längtar från dagens bjärta fångenskap till nattens dunkla frihet. Då kan han med opium och alkohol försätta sig i det tillstånd som låter honom söka samband med sin älskade. Denna Anima, som kallats skapandets förlossare, var för Stagnelius verklig, förskjuten som han var av såväl människor som Gud.
Men aldrig min trånad,
Till målet skall nå,
Blek, suckande, hånad,
Jag ensam skall gå.
Amandas svala avstånd beror, inser till sist Stagnelius, på att hon inte blivit varse den högre kallelse som hon utkorats till av himlen. Så länge detta tillstånd råder är han dömd till ensamhet, ett öde som han kan bära bara eftersom han känner dess grund. Dessutom har han sin metod för att umgås med Anima bortom ord och beröring. Ett billigt surrogat kan det tyckas, men inte för den som vet att bortom vår egen tid skall det som skildes åt i jordelivet förenas på nytt.
Det genomgående draget här är själen som en människas yttersta egendom. Den är panten i världens lycka. Att det är konstnärerna som går i spetsen för att frigöra den är logiskt. De har under romantiken ett filosofiskt försvar för sin samhällsroll som de sällan sedan dess lyckats nå upp till. I vårt nuvarande samhälle är det terapeuter, coacher och livspusselkonsulter som tagit över en del av deras roll. Dessa uppträder emellertid i en lustig klädnad, ett slags förkrympt romantisk sparkdräkt i form av en föregiven vetenskap som skall rusta människor för livets törnar. Evidensbaserat charlataneri blir oftast resultatet, och krympta själar i stället för växande.
Romantikens konstnärliga äkthetskrav har i stället ärvts av dem som vill använda sin skapande inlevelse till att förmå människor, ja, hela samhället att överskrida sin fångenskap i nuet och omyndigheten. Det finns en annan värld, bortom horisonten, som vi också kan tillhöra.
Sverker Sörlin
Romantikens Literatur
Från Wikipedia om Romantikens Literatur
Romantikens litteratur. Inom litteraturhistorien inleddes romantiken under 1790-talet, även om den tidigare Sturm und Drang-rörelsen i Tyskland kan ses som en förelöpare (främst Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich Schiller). Inom engelsk litteraturhistoria används året 1798 som startpunkt, det året publicerade Coleridge och Wordsworth sin diktsamling Lyrical ballads vilket blev början på det som inom engelsk litteraturhistoria kallas den första romantiska skolan. Thomas Carlyle utgav 1837 sitt trebandsverk om Franska Revolutionen, ett verk som hade alla romantikens karakteristika: målande personbeskrivning, stora känslor och ett poetiskt språk.I Tyskland märkes romantiska strömningar redan kring 1790-talets mitt. Men det är när en rad tyska författare, däribland Johann Gottlieb Fichte, Friedrich von Schelling, Ludwig Tieck, Friedrich Schlegel, August Wilhelm Schlegel och Novalis, vid seklets slut blev aktiva i Jena man kan tala om en skolbildning. Inom fransk litteratur skrev exilförfattare som flydde den franska revolutionen romantiska verk under 1790-talet, men det är inte förrän efter Napoleonkrigen och restaurationstiden, det vill säga under 1820-talet, som romantiken slog igenom i Frankrike.
Under romantiken blir romanen, diktsamlingen och inomhusdramat vanliga på bekostnad av verseposet. Den nya bokmarknaden skapar en ny sorts litteratur - marknaden gör publiken osynlig (till skillnad från tidigare, då poeten, vissångaren mötte sin publik öga mot öga).[1]
Slutpunkten för den romantiska epoken är flytande. Som litteraturhistorisk period tar den slut under 1820-talet, men många romantiska drag finns kvar i litteraturen genom hela 1800-talet, till exempel intresset för nationellt ursprung och historia, nyfikenheten på det undermedvetna och förgudandet av konsten. Ett exempel är den våg av nationalromantik som drog fram genom Europa under slutet av 1800-talet. Inom populärkulturen, i till exempel gottköpsromaner och balladhäften, fanns de romantiska temana kvar men gick under de nedsättande benämningarna biedermeier eller kitsch.
Genrer och teman
Romantikerna svärmade för medeltidens kultur, vilket kan tolkas som en flykt från samtiden politiska besvikelser.[2] Gotiska katedraler och borgruiner blev vanliga miljöer inom litteraturen. I England uppstod den gotiska romanen som använde sig av skräckeffekter och utspelade sig i just sådana miljöer. Återblickarna på det förslutna fick sitt uttryck i den historiska romanen. Genren grundades av Walter Scott på 1810-talet; han kom att skriva bland annat Ivanhoe och Quentin Durward. Man använde inte bara det förslutna; författarna drömde sig även bort till exotiska platser och barndomens hembygd. Barnets oskuld, drömmarnas värld och galenskapen blev också viktiga teman.
Romantikens litteratur. Inom litteraturhistorien inleddes romantiken under 1790-talet, även om den tidigare Sturm und Drang-rörelsen i Tyskland kan ses som en förelöpare (främst Johann Wolfgang von Goethe och Friedrich Schiller). Inom engelsk litteraturhistoria används året 1798 som startpunkt, det året publicerade Coleridge och Wordsworth sin diktsamling Lyrical ballads vilket blev början på det som inom engelsk litteraturhistoria kallas den första romantiska skolan. Thomas Carlyle utgav 1837 sitt trebandsverk om Franska Revolutionen, ett verk som hade alla romantikens karakteristika: målande personbeskrivning, stora känslor och ett poetiskt språk.I Tyskland märkes romantiska strömningar redan kring 1790-talets mitt. Men det är när en rad tyska författare, däribland Johann Gottlieb Fichte, Friedrich von Schelling, Ludwig Tieck, Friedrich Schlegel, August Wilhelm Schlegel och Novalis, vid seklets slut blev aktiva i Jena man kan tala om en skolbildning. Inom fransk litteratur skrev exilförfattare som flydde den franska revolutionen romantiska verk under 1790-talet, men det är inte förrän efter Napoleonkrigen och restaurationstiden, det vill säga under 1820-talet, som romantiken slog igenom i Frankrike.
Under romantiken blir romanen, diktsamlingen och inomhusdramat vanliga på bekostnad av verseposet. Den nya bokmarknaden skapar en ny sorts litteratur - marknaden gör publiken osynlig (till skillnad från tidigare, då poeten, vissångaren mötte sin publik öga mot öga).[1]
Slutpunkten för den romantiska epoken är flytande. Som litteraturhistorisk period tar den slut under 1820-talet, men många romantiska drag finns kvar i litteraturen genom hela 1800-talet, till exempel intresset för nationellt ursprung och historia, nyfikenheten på det undermedvetna och förgudandet av konsten. Ett exempel är den våg av nationalromantik som drog fram genom Europa under slutet av 1800-talet. Inom populärkulturen, i till exempel gottköpsromaner och balladhäften, fanns de romantiska temana kvar men gick under de nedsättande benämningarna biedermeier eller kitsch.
Genrer och teman
Romantikerna svärmade för medeltidens kultur, vilket kan tolkas som en flykt från samtiden politiska besvikelser.[2] Gotiska katedraler och borgruiner blev vanliga miljöer inom litteraturen. I England uppstod den gotiska romanen som använde sig av skräckeffekter och utspelade sig i just sådana miljöer. Återblickarna på det förslutna fick sitt uttryck i den historiska romanen. Genren grundades av Walter Scott på 1810-talet; han kom att skriva bland annat Ivanhoe och Quentin Durward. Man använde inte bara det förslutna; författarna drömde sig även bort till exotiska platser och barndomens hembygd. Barnets oskuld, drömmarnas värld och galenskapen blev också viktiga teman.
tisdag 30 mars 2010
Victor Frankenstein
Victor Frankenstein växte upp i Schweiz i staden Genève med sin familj, de hade ett förhållandevis lyckligt och som de beskrivs i boken lugnt liv. Det lät lite som en annan variation av Sound of Music. Han var mycket ute och läste böcker tillsammans med sin adopterade kusin Elisabeth. Victor älskade sin familj väldigt mycket, det står åtskilliga gånger i boken beskrivet hur hans känslor för familjen var. Den fridfulla miljön i Genève fick honom att få ett väldigt intresse för miljön, och böckerna fick honom att drömma iväg. Intresset för natur och hans fantasi lade grund till hans jobb, som vetenskapsman.
För att bli vetenskapsman så gick Victor på universitetet i Ingolstadt. Han blev väldigt farsinerad av det han lärde sig universitetet, framförallt hur man skapar liv. Studierna tar mer och mer tid av Victors liv och under de sex åren han är på universitetet så skickade han för varje år mindre och mindre brev till hans kära familj, detta allteftersom att hans besatthet av att kunna skapa liv ökade, och han lyckades skapa varelser. Familjen som Victor än gång älskade mer än allt hade nu nästan glömts bort helt, men när Victor får ett brev om att hans lillebror blivit brutalt mördad så reser han hem. Victor forskar i vem som skulle kunna göra detta fruktansvärda mord på hans bror, och till sin stora förskräckelse får han reda på att det är varelsen som han skapat som mördat hans bror. Detta leder självklart till stora bekymmer för Victor, och hans fridfulla liv med familjen kommer aldrig bli sig likt…
Vad ska Victor göra nu?
För att bli vetenskapsman så gick Victor på universitetet i Ingolstadt. Han blev väldigt farsinerad av det han lärde sig universitetet, framförallt hur man skapar liv. Studierna tar mer och mer tid av Victors liv och under de sex åren han är på universitetet så skickade han för varje år mindre och mindre brev till hans kära familj, detta allteftersom att hans besatthet av att kunna skapa liv ökade, och han lyckades skapa varelser. Familjen som Victor än gång älskade mer än allt hade nu nästan glömts bort helt, men när Victor får ett brev om att hans lillebror blivit brutalt mördad så reser han hem. Victor forskar i vem som skulle kunna göra detta fruktansvärda mord på hans bror, och till sin stora förskräckelse får han reda på att det är varelsen som han skapat som mördat hans bror. Detta leder självklart till stora bekymmer för Victor, och hans fridfulla liv med familjen kommer aldrig bli sig likt…
Vad ska Victor göra nu?
fredag 12 mars 2010
Kortskrivning
Låten som vi lyssnade på är gjord av Thåström, den hade en väldigt dyster stämning och den kändes inte vidare glad eller positiv ungefär som en annan Thåström låt som heter Die Mauer. Jag kunde inte uppfatta mycket av texten, jag hörde enstaka ord men fick ingen riktig uppfattning av den. Av det lilla jag hörde så lät de som om det handlade mest om äktenskap. Thåström sjöng om något äktenskap som tog slut osv, vilket kanske kan förklara dysterheten i låten ... Mycket dyster var den, vilket även fortsatte i nästa låt som var en mer klassisk låt med endast piano som instrument och ingen sång. Även denna låt kändes tung och inte positiv, den är t.o.m. lite tyngre än den förra låten. Den känns lite mer seriös och jag tycker mig känna igen låten från filmen Schindlers list som handlar om andra världskriget, och detta kan väl förklara att jag inte känner att låten är så positiv. Sedan drar Per upp en bild på tavlan och nu är temat dyster fulländat, grått, mörkt och inte mycket som händer. Det som händer på tavlan är att det står två män och samspråkar i mörkrats månskenet. Nu när jag skrivit om Die Mauer och Schindlers list så är minna tankar nu helt inne i andra världskriget och därför tror jag att motivet utspelar sig under andra världskriget och männen som är på bilden pratar om kriget.
Vad som är lite mindre dystert är att nu är lektionen slut och nu är det helg!
Vad som är lite mindre dystert är att nu är lektionen slut och nu är det helg!
lördag 23 januari 2010
Dante Alighieris dagbok
Solen har precis stigit upp över Florens gröna kullar och daggen ligger som ett täcke över de grönskande ängarna. Dagen till ära ska jag måla av ett av guds vackraste verk, Beatrice. Att få måla av denna underbara kvinna är verkligen en ära, och jag ska göra allt jag kan för att framhäva hennes skönhet.
Må gud vara med mig under dagen.
Må gud vara med mig under dagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
